Som människorna älskar salt

Han kallade sålunda till sig alla tre och frågade var och en av dem hur mycket de älskade honom.

”Käraste pappa!” svarade den äldsta. ” Jag älskar dig som jag älskar mina ögon och mitt hjärta. Jag älskar dig högre än själva friheten och mera än ord kan uttrycka. Ingen dotter kan älska sin far mer än jag älskar dig.”

Den gamle kungen blev mycket nöjd när han hörde detta.

Den mellersta dottern sade: ”Jag älskar dig mera än jag älskar solens ljus. Jag älskar dig högre än himlen och över allt på jorden. Jag kan inte älska någon eller någonting så mycket som jag älskar dig.”

Också med detta svar blev den gamle kungen mycket belåten. Han vände sig slutligen mot sin yngsta dotter och bad henne berätta hur mycket hon älskade honom.

”Käre far”, svarade hon. ”Jag älskar dig lika mycket som människorna älskar salt”.

Den gamle kungen blev bestört när han hörde detta. ”Som salt!” utropade han. ”Du säger att du älskar mig som salt! Den enklaste kryddan i hela mitt rike! Om du åtminstone sagt saffran, som är kostbart eller socker som är sött! Men salt! Det är ju detsamma som att säga att du inte älskar mig alls!”

Förgrymmad körde kungen den yngsta dottern på porten och förbjöd henne att någonsin visa sig inför hans ansikte igen. Han utsåg den äldsta dottern till sin arvinge, varpå den mellersta blev fly förbannad och stack till sjöss och blev piratdrottning.

Den yngsta dottern vandrade bedrövad iväg. När hon hade gått i många dagar kom hon fram till ett annat slott. Hon fick genast anställning i köket och snart hade ryktet om hennes skicklighet nått den unge kungens öron och hon blev utnämnd till chefskock. Efter en tid gifte sig den unge kungen och bröllopet firades med en fantastisk fest som varade i dagarna tre. Självklart var de angränsande kungarikenas regenter inbjudna och den gamle kungen kom dit. Den yngsta dottern såg då till att maten hennes far fick att äta inte innehöll något salt.  Den ena formidabla rätten efter den andra serverades och alla gästerna prisade matens förträfflighet. Alla utom den gamle kungen, som knappt kunde få ner en bit. Tuggorna växte i munnen på honom och trots att maten såg läcker ut var den i det närmaste oätbar. Till slut stod han inte ut längre och kallade till sig kocken. ”Vad har du gjort med min mat?” utropade han. ”Den smakar ingenting alls! Allt ser fantastiskt ut, men det smakar som snöslask och dammtussar! Hur mycket jag än tuggar känner jag ingen smak och hur mycket jag än sväljer ner känns det inte som om jag blir mätt!”

Käre far”, svarade honom kocken då, ”du förvisade mig från ditt hus när jag sade dig att jag älskade dig som människorna älskar salt. Därför har jag inte haft något salt i den mat du fått att äta. Lika meningslös som denna festmåltid är utan salt, lika meningslöst känns mitt liv när jag inte får leva i din närhet.”

Då kände den gamle kungen igen sin yngsta dotter. Först nu när han ätit en måltid utan salt insåg han hur viktigt det var med salt och först nu kunde han också förstå att hans yngsta dotter älskade honom minst lika mycket som de båda äldre. Han skämdes när han insåg hur dumt han burit sig åt och skrev genast om sitt testamente så att den yngsta dottern blev hans tronföljare. Sedan gick han i pension så fort han kom åt. Hans dotter blev en bra drottning som regerade med vishet och omsorg i många, många lyckliga år.