Salt - historia och tradition

Människans behov av salt

Varken människor eller djur kan leva utan salt. Salt består av de två grundämnena natrium och klorid. Natrium behövs för att nerverna ska kunna skicka signaler runt i kroppen. Utan natrium hade vi till exempel inte kunnat spänna våra muskler och hjärtat hade inte kunnat slå. Klorid finns i magsäcken och ser till att magsyran bryter ner maten. Utan klorid hade vi alltså inte kunnat ta upp näring. Människans behov av tillsatt salt uppstod när hon blev bofast. Innan dess levde man till stor del av rått kött, som innehåller tillräckligt med salt som det är. När man började med jordbruk blev det så att man åt mindre kött och mera spannmål och blev därför tvungen att få i sig salt på annat sätt. Man fick också se till att skaffa fram salt till sina husdjur som inte fick ströva fritt för att hitta saltet själva längre. Dessutom behövdes ju salt för att konservera maten så att den höll sig hela vintern.

Salt på forntiden

Eftersom salt var oumbärligt lärde sig människorna tidigt flera olika sätt att utvinna salt på. I Medelhavsområdet var det vanligt med havssalt. Det framställde man genom att låta havsvatten avdunsta i stora fat, så kallade saliner. Ett annat sätt var att koka havsvatten i krukor, så att det bildades saltblock därinne, som man sedan fick ut genom att krossa krukorna. På många platser i Europa kunde man bryta bergssalt i gruvor eller skrapa upp salt från marken. Salt från marken kallas stäppsalt. De som däremot inte hade möjlighet att framställa salt själva, fick resa långt för att köpa det av någon annan. Vikingarna började med sina resor till stor del för att få tag i salt för vinterförråden.

Ginnungagap

Salt spelar också en viktig roll i den nordiska skapelseberättelsen. Den säger att innan världen kommit till fanns bara ett stort svalg, täckt av snö och is, som hette Ginnungagap. Men en varm vind från syd började blåsa och isen smälte sakta undan. Ur fukten och värmen föddes jätten Ymer och hans ko, Audhumbla. Hon levde av att slicka i sig saltet som kom upp till jordytan när isen smälte undan. Allteftersom hon slickade upp saltet visade sig en man i marken som blev mer och mer synlig. Det var Bure, den förste guden. Hans söner Oden, Vile och Ve slog senare ihjäl jätten Ymer och skapade världen av hans kropp.

Sagor och sägner om salt

Berättelsen om Audhumbla och jätten Ymer är bara en av alla berättelser som finns om salt. I den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt, till exempel, berättas det att om man äter salt i en annan människas hus, kan man inte sedan vara hennes fiende. I en av sagorna kommer en inbrottstjuv hem till en rik man och börjar samla på sig saker. Men så råkar han få i sig lite av hans salt och blir så ångerfull att han ställer tillbaka allting och går därifrån utan att stjäla. I en annan av sagorna träffar Ali Baba fyrtio rövare och har självaste rövarhövdingen som gäst hemma. Han lägger dock märke till att denne inte äter något salt, och blir misstänksam. När han bjuder honom saltkaret och rövarhövdingen tackar nej vet Ali Baba med säkerhet att rövaren har något lömskt illdåd i tankarna. I stora delar av världen är det fortfarande sed att bjuda sina gäster på bröd och salt när de kommer, kanske för att förvissa sig om att de kommer att förbli ens vänner.

Salt och de goda krafterna

I Tyskland ska man ha med sig bröd och salt när man besöker någon som är nyinflyttad, eftersom dessa två saker aldrig får saknas i ett hem. Om man är skrockfull kanske man kastar några saltkorn över axeln för att avvärja olycka. Tanken bakom detta är att saltet ska träffa djävulen i ögonen, så att han inte kan se att ställa till med mera elände. I Bibeln säger Jesus åt lärjungarna att de ska vara jordens salt, i betydelsen att de ska vara sanna och rena och hindra världens och människornas förruttnelse. I England under medeltiden kunde man se vilken social status någon hade på var han eller hon fick sitta i förhållande till saltet. Om man blev placerad mellan värden och saltet d.v.s. ”above the salt” var man en viktig person, någon att räkna med. Om man däremot fick en sittplats på andra sidan saltet, ”below the salt” var man inte mycket att bry sig om.